
Att bry sig om miljön och klimatet inger känslor som jag inte visste att jag hade.
Förra veckan var en tung vecka för oss som vill att vår planet skall må bättre. Jag var redan nedstämd efter allt det där med att kommunen kommer tvinga på mig kommunalt avlopp vilket kommer kosta mig ofantliga mängder pengar. Som om inte detta vore nog så hade ju den sittande regeringen valt att lägga omröstningen vad gäller kärnkraftens vara eller icke vara i förra veckan då tidningarna koncentrerade sig på bröllops yra och fotbolls-VM. Tro för guds skull inte att detta var en slump nämligen. Alltid när man skall rösta igenom saker som man tror att folket inte är av samma mening som regeringen så lägger man det när man får som minst media utav det, allt för att din granne inte skall tänka på detta senare i september när det är nyval. Så lyckas man nämligen få sitta kvar.
Som ni säkert vet så röstade man igenom kärnkraften och tänker fortsätta satsa på den och inte lägga ner den som man tidigare har lovat. Tråkigt är att de rödgröna först sa att om ni röstar på oss i detta val så lägger vi ner detta förslag men några timmar senare så säger socialdemokraterna att man tänker fortsätta driva de kärnkraftverk som finns om de vinner valet. Då kändes det som pest eller kolera. Det spelar då ingen roll vad jag röstar på. Kärnkraften blir kvar. Hur en miljöminister med gottsamvete kan rösta ja till kärnkraften är för mig en direkt gåta.
Nedstämd av att alla politiker enbart pratar om att hela tiden kämpa för miljön och klimatet började jag helt ärligt fundera på att sluta skriva bloggen och att sluta engagera mig i miljön och istället satsa på att tjäna så mycket pengar som möjligt åt mitt barn då jag räknar med att om vi inte löser klimatfrågan så kommer miljö, mat och bostäder vara så enormt mycket dyrare än de är idag. Jag menar vad tror du att en lägenhet i Stockholm kommer kosta om 20 år när min son förhoppningsvis flyttar hemifrån. Garanterat dubbelt så mycket som idag i alla fall.
så det var med denna nedstämdhet som jag åkte ner till landet och när jag klev ur bilen blev jag plötsligt helt överlycklig. Anledningen ser du på bilden ovan.
När min mormor gick bort för 10 år sedan och lämnade sommarhuset till mig så arrenderade vi nämligen ut vår åker till den lokala bonden. Vi fick 250 kr om året i betalning. Eftersom jag betalar bra mycket mer i skatt för marken varje år förklarade jag för bonden att jag behövde mer betalt för åkern varpå han svarade med att säga upp avtalet och inte slå gräset längre.
Detta ledde till en katastrof för mig. De första åren var det inga problem men de senaste åren så har jag dels fått jaga runt på åkern och klippa alla trädskott som växer upp. Jag har fått hela åkern full av sorkar som har sönder min gräsmatta och skadar mina odlingar och jag har dessutom vissa år fått betala en annan bonde stora pengar för att komma och slå åkern.
Men i år så gick jag till min gamla bonde och tiggde och bad att han skulle ta tillbaka min åker och slå den, ta vara på höet och utfodra sina kossor med 100% ickebesprutat gräs som är producerat 1 kilometer från ladugården där kossorna står. Han accepterade.
Så efter år av ångest för att min åker bara blev vildare och vildare så kunde jag äntligen se nio stora marshmallows ligga utspridda över åkern igen. Jag ville bara skrika av glädje rakt ut.
Marshmallows är vad mormor brukade kalla dessa vita höbollar som ligger över hela Sverige två gånger om året fulla av hö.
Hur känner du för kärnkraften? Hur känner du när politikerna säger att dom kämpar för miljön men ändå inte? Hur känner du när vår miljöminister röstar för kärnkraft? Känner du att vi går mot bättre tider? Tror du att vi kommer börja konsumera mindre och leva mer?
Många frågor men jag skulle önska höra vad du tror. Denna gång har du chansen att peppa mig med dina tankar. Sist men inte minst så undrar jag vad du tar hjälp av när du blir nedstämnd över hur vår planet och människorna på den behandlas? Skriv gärna en kommentar.
Sist men inte minst vill jag slå ett litet slag för http://twitter.com/ielftetimmen
