Ett initiativ i föreningen!

Förra året gick jag med i min bostadsrättsförenings styrelse med ett intresse i att försöka göra föreningen så miljövänlig som möjligt.

Det skall erkännas att det gått mycket trögt för mig under mitt första år men att jag ser ljust på 2009 och de möjligheter det nya året för med sig. Jag lever med en förhoppning om att föreningen kan få till ett nytt grovsoprum innan året är slut där vi kan källsortera bättre än de tre val vi har idag nämligen brännbart, icke brännbart och elektronik.
Min dröm är att kunna få i ordning ett soprum som även tar hand om plast, kartong, glas och metall. I vår förening så är vi 172 lägenheter och många av oss är äldre så jag har full förståelse för att kommunens insamlingskärl ligger för långt borta. Det är därför jag brinner för en lokal insamling på gården.

Men ett litet steg i rätt riktning har redan utförts. Jag har satt upp anslag på våra papperskärl om vad som får slängas och inte slängas där. Anledningen är att väldigt många slänger ner sina kuvert fast Stockholms stad inte godtar kuvert samt att det kanske är så att vissa slänger sånt som får återanvändas direkt i soporna. Nu kan jag skapa en klarhet kring detta i min förening. Se mina två bilder nedan.

VAD JAG HAR LÄRT MIG IDAG: När man driver en blogg så får man finna sig i att andra ibland kritiserar det man skriver. Det är ju logiskt att vi alla inte delar samma åsikter.
Att däremot bli kritiserad för hur man skriver och om man uppenbarligen har problem med stavning och särskrivning så känns det ibland riktigt tråkigt.
Ett exempel på detta är Marie som skrivit i min blogg att om jag inte slutar särstava så kommer hon sluta läsa min blogg. Detta känns ju lite som ett hot men dock ett sådant som jag inte tar på minsta allvar eftersom det står henne rätten att sluta läsa vilken dag som helst.

Men jag kan inte låta bli att få lite ont i hjärtat och här kommer förklaringen:
Jag lider av någon typ av dyslexi eller så lider jag av sviterna av att jag inte blev lärd ordentligt (med en mamma som hjälpte till) i skolan under mina första år. Jag kan nämligen inte stava särkilt bra eftersom jag aldrig har lärt mig grunderna. Nått som jag har ett stort problem med är stavning av ord som har dubbelbokstäver så som sopa och soppa. I mitt huvud borde Soppa stavas såppa eftersom det är så jag säger det.
Särstavningar är något som word inte kan hjälpa mig med då datorn inte kan läsa. Därav finns den typen av problem kvar i mina texter. Oftast brukar jag låta min sambo läsa texten men ibland har hon redan gått och lagt sig när jag skriver.

Anledningen till att jag dessutom tror att jag lider av dyslexi är att jag läser oerhört sakta. Jag minns när jag var 18 och min bror var 12 och vi hade en lästävling och han läste en text på ett A4 dubbelt så snabbt som mig fast han ännu inte börjat högstadiet. Än i dag kan jag ibland tycka det är jobbigt att läsa på tunnelbanan då jag får för mig att alla märker att jag inte vänder blad speciellt ofta. När jag måste läsa högt i olika sammanhang lyckas jag med detta de första tre meningarna men sedan tar stressen över och jag börjar staka mig.

Så för att göra ett långt inlägg lite kortare vill jag säga att jag vet helt enkelt inte hur saker stavas ibland. Just nu funderar jag t ex på om det stavas Stockholmsstad eller Stockholms stad.

I mitt arbete så skriver jag 60% av mina mail på engelska. Där finns ju inte detta problem vilket kanske gör att jag inte lärt mig lösningen heller. Jag gör i alla fall så gott jag kan och tycker såklart att detta är stressande för min självkänsla.
När jag ändå är i farten så kan jag erkänna att jag inte kan simma heller och det är jävligt jobbigt det med. Ju äldre jag blir desto mer undrar jag vad fasen jag lärde mig som barn egentligen.