Om 12 timmar så blir jag 32 år. För någon vecka sedan så var jag övertygad om att jag skulle bli 31 år men så sa min kollega till mig att han ju var ute på krogen med mig när jag fyllde 31. Det var riktigt läskigt att upptäcka att man plötsligt var ytterligare ett år äldre fast man inte ville.
Livet ser så otroligt annorlunda ut för min generation när man jämför med våra föräldrars generation. De flesta av mina vänner har inga barn fast deras ålder är runt 30 år. Deras föräldrar däremot var mellan 20-25 år när deras barn föddes. Min mamma var 23 år när jag föddes och 29 år när min mellanbror föddes och själv är jag alltså 32 och har inga barn alls.
Att fylla år i morgon tror jag inte kommer vara speciellt jobbigt, jag har hela dagen planerad med jobb och senare på kvällen är det galapremiär på filmen Australia som jag tänkt närvara på.
Ärligt är det nämligen som så att födelsedagen är årets näst värsta dag på året för mig. Anledningen är mycket enkel:
Jag kommer från en galet fattig uppväxt där möjligheten till presenter var minimal. Det lilla jag fick var sånt som andra barn fick per automatik. Ett år minns jag att jag fick ett par snowjoggings av min mamma. Sånt som andra barn fick för att det var kallt och inte för att de fyllde år.
Det fanns heller inga pengar till kalas. Vi hade inte råd att bjuda alla mina vänner på tårta, godis och fiskdamm. Jag tyckte detta inte var några problem som barn men nu när jag blivit äldre har jag lärt mig att den enorma mängd ångest som infinner sig den 15 december kommer från uppväxten. Fördelen är dock att ju längre ifrån uppväxten jag kommer desto bättre hanterar jag ångesten. Mitt livs första kalas hade jag när jag fyllde 25 och det var fantastiskt kul.
Dock har jag fått två presenter som jag blev galet glad över. Den ena var när min morbror kom förbi helt oanmäld när jag var 5 år och gav mig en bilbana som jag älskade. Två år senare fick jag en hel hockeyutrustning av min morfar så jag kunde börja spela hockey. Nått som jag älskar att göra än i dag.
Men det är jobbigt att fylla år när morföräldrarna har gått bort, farföräldrarna, tja dom vet jag inte ens om de känner till min existens. Ångesten kan därför bli lite påtaglig i morgon när jag tror att de enda som hör av sig i morgon med ett ”grattis” är mina två bröder.
Så vad har mitt ordbajseri ovan med klimatet att göra? Jo, Som du säkert vet så ökar jordens befolkning med 70 miljoner människor om året. Mitt tips är då att om du har för avsikt att vara otrogen (eller bara tömma och glömma) så se då för fasen till att använda kondom och på så sätt bespara vår planet från massa oönskade deprimerade barn som får en trasig uppväxt för att de växer upp med endast en förälder utan kunskap om hur familjekärlek ska se ut. Det är svårt att vara en välmående vuxen när man inte växt upp i en välmående familj, och där tror jag det är många som har samma bakgrund som mig som förstår vad jag ordar om.
Trygghet är det bästa du kan ge ditt barn och den kan du ge dem helt gratis, bara du vill!
Livet ser så otroligt annorlunda ut för min generation när man jämför med våra föräldrars generation. De flesta av mina vänner har inga barn fast deras ålder är runt 30 år. Deras föräldrar däremot var mellan 20-25 år när deras barn föddes. Min mamma var 23 år när jag föddes och 29 år när min mellanbror föddes och själv är jag alltså 32 och har inga barn alls.
Att fylla år i morgon tror jag inte kommer vara speciellt jobbigt, jag har hela dagen planerad med jobb och senare på kvällen är det galapremiär på filmen Australia som jag tänkt närvara på.
Ärligt är det nämligen som så att födelsedagen är årets näst värsta dag på året för mig. Anledningen är mycket enkel:
Jag kommer från en galet fattig uppväxt där möjligheten till presenter var minimal. Det lilla jag fick var sånt som andra barn fick per automatik. Ett år minns jag att jag fick ett par snowjoggings av min mamma. Sånt som andra barn fick för att det var kallt och inte för att de fyllde år.
Det fanns heller inga pengar till kalas. Vi hade inte råd att bjuda alla mina vänner på tårta, godis och fiskdamm. Jag tyckte detta inte var några problem som barn men nu när jag blivit äldre har jag lärt mig att den enorma mängd ångest som infinner sig den 15 december kommer från uppväxten. Fördelen är dock att ju längre ifrån uppväxten jag kommer desto bättre hanterar jag ångesten. Mitt livs första kalas hade jag när jag fyllde 25 och det var fantastiskt kul.
Dock har jag fått två presenter som jag blev galet glad över. Den ena var när min morbror kom förbi helt oanmäld när jag var 5 år och gav mig en bilbana som jag älskade. Två år senare fick jag en hel hockeyutrustning av min morfar så jag kunde börja spela hockey. Nått som jag älskar att göra än i dag.
Men det är jobbigt att fylla år när morföräldrarna har gått bort, farföräldrarna, tja dom vet jag inte ens om de känner till min existens. Ångesten kan därför bli lite påtaglig i morgon när jag tror att de enda som hör av sig i morgon med ett ”grattis” är mina två bröder.
Så vad har mitt ordbajseri ovan med klimatet att göra? Jo, Som du säkert vet så ökar jordens befolkning med 70 miljoner människor om året. Mitt tips är då att om du har för avsikt att vara otrogen (eller bara tömma och glömma) så se då för fasen till att använda kondom och på så sätt bespara vår planet från massa oönskade deprimerade barn som får en trasig uppväxt för att de växer upp med endast en förälder utan kunskap om hur familjekärlek ska se ut. Det är svårt att vara en välmående vuxen när man inte växt upp i en välmående familj, och där tror jag det är många som har samma bakgrund som mig som förstår vad jag ordar om.
Trygghet är det bästa du kan ge ditt barn och den kan du ge dem helt gratis, bara du vill!
8 kommentarer:
Tja...
Den man älskar, värnar man. Det är väl fullkomligt självklart att använda skydd! Om den andre inte vill ditt bästa, skit i knullandet. :) Så enkelt är det!
Det fina är att det aldrig är försent att skaffa sig en bra barndom. Jag menar att kunna se det positiva med den. Jag hoppas att din var rik på kärlek.
Jag hoppas verkligen inte att min son som växer upp utan sin biologiska pappa ska se tillbaka på sin barndom på det här viset. Ditt inlägg gör mig verkligen ledsen. Och jag hoppas verkligen att du har fina minnen från din barndom och utan att känna din mamma så tror jag att hon gjorde allt som hon kunde för att ni skulle få en bra barndom.
Även ifall jag växt upp med båda föräldrar så är det inte alltid en konstellation att idealisera. Jag hade det gott ställt, materiellt sett, men min pappa var arbetsnarkoman och ständigt frånvarande med många älskarinnor vid sidan om. Med åren blev han även alkoholiserad, med allt vad det innebär.
Tack och lov hade jag en otroligt kärleksfull mamma som alltid var närvarande och gav en trygghet i en rutten situation. Hon var, och är, en ovärderlig skatt.
Med några års bearbetning kan jag faktiskt känna en tacksamhet för hur min, numera nyktra, pappa visade konsekvenserna av ett sätt att leva.
Utan den erfarenheten hade jag kanske hamnat i samma skit som han.
Nu med en egen son försöker jag vara den pappa som jag själv önskat ha.
Jag måste också tillägga att jag liksom Jack är uppvuxen med båda mina föräldrar och även om de var fattiga saknade vi aldrig något som barn. Andra omständigheter gjorde att jag inte hade den bästa och lyckligaste barndomen, fastän jag växte upp i en kärnfamilj. Något som jag har fått bearbeta i många år för att komma över och som fortfarande påverkar mig idag i min relation till min sambo.
Jag tror att du, Stephan, gör dig själv en otjänst om du tror att din ångest enbart kommer av det faktum att du växte upp med en ensamstående och fattig mamma. Försök att som Lotta skriver se det positiva i din barndom. Jag har i princip (omedvetet antar jag) förträngt det som var dåligt. Jag kan inte förklara att jag inte minns så mycket av min barndom på annat sätt. Men allt var ju inte dåligt och det gäller att ta tillvara det som var positivt annars orkar man ju inte med.
Du hade ju inte funnits om dina föräldrar hade följt din uppmaning!
Det finns en fara i att leva sitt vuxna liv i en offerroll man byggt på omständigheterna i en mindre idealistisk barndom (vad nu en idealistisk barndom är). Det är lätt att man med tiden tillfullo blir den rollen och sedan lever livet genom det förgångnas filter.
Det förgångna är ju trots allt bara ett minne, ett mentalt koncept, och har inget med livet, nuet, att göra.
Sedan är inte gräset grönare på andra sidan, även ifall man så ofta vill intala sig det. Det är vore ju lättare om så var fallet. Man kan ju lätt tro att "hade det bara varit si eller så skulle jag vara lycklig nu" osv. Men det är bara att försöka undkomma det ansvar man har för sitt eget liv.
Jag tycker Douglas Coupland summerar familjer fint med boktiteln "All Families Are Psychotic".
Jag tackar er alla för era tänkvärda ord.
helt klart är att dagar då familjen skall betyda allt kan vara väldigt påfrestande för människor som knappt har en familj märker jag.
Men jag hoppas kunna bli en galet bra pappa genom att veta hur man inte skall vara.
Tack än en gång!
Grattis i efterskott Stephan!
Hoppas att din födelsedag var bra! :)
Jag gillar din blogg mycket!
Emma: Tack så mycket, snällt av dig!
Skicka en kommentar